Givet av Gabriele, Guds profetissa
och budbärare för denna tid.
Kära läsare, temat ”Gud inom oss” är just i denna tid en provokation för många människor. När man läser och hör i medierna vad som utspelas i denna värld, hamnar ordet Gud allt mer i bakgrunden, för att inte tala om ”Gud inom oss”. Man hör talas om katastrofer i denna värld och hur människor beter sig, hur de umgås med sina medmänniskor och lever i fiendskap med alla som inte delar deras åsikt. Jorden med sina djur och växter lider under etikettsvindleriet ”kristligt” och utsugarnas egoism. Var och en har sitt argument för att plundra jorden, plåga och döda djuren och för att få naturen på fall. Allt det har helt säkert inget att göra med Gud och Jesus.
Och nu kommer någon här och påstår: Gud inom oss.
På senaste tiden träder väldigt många människor ut ur kyrkan. Man hör allt mer om prästkastets utsvävningar, om skenhelighet, lögner och inte minst om otaliga perversioner och excesser, som man inte nänns nämna vid namn, utom om man talar om mänsklighetens avskyvärdhet.
Utträdena ur kyrkorna hopar sig. Många är besvikna på sin kyrka som de har trott på och där de har känt sig hemma för att finna Gud. Åter andra skakar på huvudet och säger: ”Det finns ingen Gud! Om det skulle finnas en – var är han då? ”
Kyrkans överhuvuden är inte längre trovärdiga och partierna svamlar om allmännytta och välfärd. Blickar man djupare, handlar det huvudsakligen om vinsterna och om den egna välgången. Den så kallade c-regeringen styr landet, som är den tredje största vapenexportören i världen, men man kallar sig ”kristlig”.
Så länge regeringen är stigbygelhållare för prästkastet och årligen ger dem ca 14 miljarder euro i form av subventioner, kommer inte allt för mycket att ändra sig eftersom den konfessionella stigbygelhållaren och även den konfessionella ryttaren, som håller i hästens tyglar, inte alls ser det som nödvändigt att ändra sitt förhållningssätt gentemot Gud och sina medmänniskor. Dessutom restaureras kyrkor och katedraler för flera miljoner Euro, som i slutändan staten har att lägga upp på bordet – alltså, vi medborgare. Och detta, trots att det står i prästbibeln, som prästkastet åberopar sig på och som de bokstavligen säljer till sina troende som den absoluta sanningen: ”Gud, som har skapat jorden och allt i henne, Han, Herren över himmel och jord, bor inte i tempel av sten, som är gjord av människohand.”
Vi medborgare beläggs med skatter och skinnas mer och mer, på liknande sätt som en tupp, som plågas ihjäl för att bli en kapun, som därefter landar som en julstek på påven Benedikts tallrik, så som det visades i medierna vid juletid för några år sedan.
Vad sade Jesus, Kristus? ”Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.” Denna värld visar oss vem vi människor är. Krig, mord, dråp, svält, lidande, sjukdomar, epidemier och djurplågeri utan ände – och då frågar man: Var finns Gud?
Åter någon annan säger: ”Sagan om Gud har jag trott på en tid men jag tror inte längre på det. Det finns ingen Gud.”
Men vad ska Gud göra med den alltför mänskliga skärvhögen? Ska han slå sönder den helt? Det behöver inte Gud, det gör vi människor redan själva, eftersom vi och inte Gud har gjort denna värld och jord till vad den är.
Kära medmänniskor, en och annan av er är en god analytiker. Får jag ställa en fråga till den goda analytikern och till alla er, som nu skakar på huvudet? Är du en hjord-människa eller en huvud-nickare? Är du en människa, som tror allt som människor förespeglar människor, också när den ene eller andre talar om Gud? Är du en hjord-människa, som behöver en kyrka av sten, traditioner, konfessioner och därmed dogmatiska präster? Eller är du en fri människa, som har lärt sig att väga och mäta, och inte tror på alla som vill förespegla dig något, må det vara löftet om att Gud finns här eller där, eller till och med att kaoset i denna värld skulle vara Guds ”hemlighet”.
Jag är bara en människa, så, som vi alla är människor. Den som lovar någon något borde också kunna bevisa det. Ingen människa kan lova någon annan att hon genom dennes anvisningar eller vägvisningar kommer att finna Gud. Det kan inte jag heller. Gud kan man inte finna här eller där. Gud är livet inom oss, inom var och en av oss.
I enlighet med våra inre anlag är vi gemenskapsmänniskor. Ingen ska vara ensam, eftersom det står skrivet: ”Det är inte bra att människan är ensam.” Istället för att springa efter en människa innebär detta, att finna Gud inom sig själv, för endast därur utvecklas den äkta och trogna gemenskapskänslan. Att finna Gud innebär alltså först att finna sig själv i medvetenheten om vad Jesus, Kristus, lärde människorna. Han lärde oss bland annat: ”Jag, Kristus, är Vägen, Sanningen och Livet; ingen kommer till Fadern, utom genom Mig.”
Detta gäller också för mig. Jag binder mig inte vid någon människa. Inte heller om denne lovar mig mycket och vill leda mig hit eller dit för att finna Gud.
Till och med när en människa har funnit till Gud i sitt innersta, så kan hon inte bevisa detta för någon annan. En bra förebild kan vara en hänvisning men inget bevis.
Till följd av detta är mina ord inte bindande. De refererar till Jesu Kristi lära, speciellt Hans löfte: ”Jag Är Vägen, Sanningen och Livet.” Min önskan var och är, att själv finna Gud. Jag fick lov att finna Honom inom mig själv, för jag har inte bundit mig vid någon människa utan har orienterat mig och orienterar mig efter Jesu läror.
I det stora uppenbarelseverket ”Detta är Mitt Ord” kan vi läsa att redan Jesus från Nasaret konfronterades med frågor om Gud från sina samtida.
Det står:
Några som var fulla av tvivel kom fram till Jesus och sade: ”Du har berättat för oss att vårt liv och vårt vara är från Gud men vi har aldrig sett Gud, än mindre känner vi någon Gud. Kan du visa oss Honom, den som du kallar för Fader och den ende Guden? Vi vet inte om det finns en Gud.”
Jesus svarade dem och sade: ”Lyssna på denna liknelse om fiskarna. Fiskarna i en flod talade med varandra och sade: Man berättar för oss att vårt liv och vara kommer från vattnet men vi har aldrig sett vatten och vet inte heller vad det är. Då talade några av dem som var klokare än de andra: Vi har hört att i havet lever en klok och lärd fisk som känner till allt. Låt oss gå till honom och be honom att han visar oss vattnet. Så begav sig några av dem iväg för att söka upp den stora och visa fisken och de kom äntligen fram till den sjö där fisken levde och de ställde sin fråga till honom.
Då han hade lyssnat på dem talade han till dem: Oh, ni dumma fiskar, att ni inte tänker efter! Men kloka är ni åtminstone som söker. I vattnet lever och rör ni er och har er existens. Från vattnet har ni kommit och till vattnet vänder ni åter tillbaka. Ni lever i vattnet men vet inte om det. På samma sätt lever ni i Gud och ändå ber ni Mig: Visa oss Gud. Gud är i allt och allt är i Gud.”
Som redan nämnts är gemenskapen människans inre anlag, för som sagt: Det är inte bra att människan är ensam. Om man i sitt inre förbinder sig med den Ene, som gång på gång i Sin lära har gjort och gör oss medvetna om att Han är Vägen, Sanningen och Livet, Kristus, och följer vi steg för steg Hans lära då finner man till de människor, som också tänker och lever på samma sätt. Men man ska inte heller binda sig vid dem.
Om vi befattar oss med utsagan ”Gud inom oss” så kan följande invändning komma: ”Vilken utsaga! Det är förmätet, när man betraktar dagens samhälle.” Men sanningsenligt står det skrivet i många prästbiblar: ”Gud bor inte i tempel, som är gjorda av människohand.” Detta leder till frågan: Var bor Gud då, om inte i kyrkor av sten?
Många människor tror att en själ lever inom dem. Man skulle nu kunna filosofera över detta, om det är så eller inte. Men låt oss nu ta tillfället i akt och anta att det är så att vi är besjälade med en finare-stofflig själ, som inte kommer från denna värld. Låt oss anta att i djupet av själsgrunden, i detta finare stoff, finns livet, finns Andan, Gud, som vi människor erfar i andningen.
När det gäller det faktiska ”livet” ska vi inte begränsa oss och endast se på det jordiska höljet, människan, som någon gång andas ut och sen inte mer hämtar tillbaka andningen genom att andas in igen. Livet är evighet och evigheten kallar vi ”Gud” eller ”Evige” eller ”evig Existens” eller ”evigt Vara”.
Låt oss nu tänka på naturen. Våren kommer med mer ljus, mer sol och den delen av jorden som har vänt sig mot solen lever upp. Naturen börjar grönska och blomstra. Hur är det med oss? Om vi vänder oss till ljuset, Gud inom oss, blir vår själ ljusare och vi lever mer medvetet, vi blir friare och lyckligare, ärligare, öppnare och vi blir rakryggade och rättvisa gentemot våra medmänniskor för vi har funnit oss själva i Gud, livet, och vi står till oss själva.
Låt oss komma tillbaka till vårt tema: Gud inom oss, Gud inom dig – och att var och en av oss är Guds tempel och Gud bor inom oss. Allstå finns det odödliga livet, Guds anda, i vår själs urgrund. Livet strömmar genom vår själ. Det strömmar in i vår cell-kropp och vi andas livet. Vårt hjärta slår för att det mottar livet från det allomfattande livet, Gud.
Jesus från Nasaret lärde oss inga kyrkliga traditioner. Jesus lärde oss inte att gå till tempel av sten. Jesus lärde oss och det sade Han på den tiden till prästerna: ”Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty endast en är er läromästare, Kristus.”
Nu skulle man kunna fråga: Var finns läromästaren? Det är Kristus, uppståndelsen och livet inom oss. Guds Kristus är alltså Guds Kristus inom oss. Han är kärlekens och frihetens lag i Gud. Alltså är du, liksom alla människor, fri att tro eller inte tro, att binda dig eller att bli fri.
Jag vill inte binda någon till något eller förespegla någon något. Jag vill inte heller förege hur man måste förhålla sig. Jag vill endast säga dig: Prova det som jag har provat och likaså många av mina medmänniskor. De har, såsom också jag, funnit till Gud inom sig själva och har därigenom blivit till människor som kan leva tillsammans.
Jesus från Nasaret lärde oss att gå till en tyst kammare och söka upp Gud i stillheten. Han lärde oss inte att söka upp kyrkor av sten. Hur kan en tyst kammare se ut?
Jag har t ex inrättat en liten hörna för bön i mitt hem. Där står ett litet bord, en stol och ett ljus. Med tiden blev det till ett behov att kunna dra mig tillbaka för att be och genom musiken stämma in mig för att bli stilla, för att sedan rikta en djup och innerlig bön in i mitt inre.
Prova du med! Inrätta en nisch för bön! Låt denna plats, genom musik och bön, bli till en plats som utövar dragningskraft på dig. Och gör dig ständigt medveten om: Gud, vår himmelske Fader, älskar dig, älskar oss alla. Han önskar att vi kommer till Honom, för vi är alla i vår själs urgrund barn i Guds rike. Guds rike är vår sanna och oförgängliga hemvist, evigt.
Var och en är fri att tro eller inte tro, att hon som människa endast är en vandrare, som inom sig bär evigheten. Vår själ har temporärt tagit på sig en människokropp för att leva i denna värld. När människokroppen går bort, går själen sin väg och går den så länge tills hon åter har funnit till sitt inre, till sin skapare, till Gud, hennes Fader och lever i en enhet med Honom, så som Jesus sade om sig: ”Min Fader och Jag är Ett.”
Den inre enheten i Gud, vår evige Fader, förbinder oss till bröder och systrar, som tillhör Guds rike. Endast den eviga hemvisten i Gud, vår Fader, enar oss.
Åter tillbaka till den tysta kammaren. Du har blivit medveten om att jag inte vill leda dig till någon yttre förening eller till en yttre gemenskap. Jag vill endast motivera dig till att finna dig själv genom frågan: Vem är du, vi, verkligen?
Om du vill, finn till dig själv, och analysera följande innebörd: Gud är alltid närvarande. Han finns i naturen. Han är livet, är ljuset i varje djur, i varje växt, i varje sten, i varje mäktigt träd. Gud finns i urgrunden av din själ. Gud är med dig och hos dig.
Inrikta dig på den tysta kammaren. Då kommer du ständigt att dras till denna plats – också om det bara är en lugn hörna i rummet. Håll denna plats, som är inrättad för inre samling och förinnerliggande, fri från ovänliga, alltför mänskliga tankar. Dra dig endast tillbaka till denna nisch, om du vill lyssna på musik och stämma in dig på bönen.
När du ber – be djupt in i själsgrunden, alltså in i ditt inre, eftersom du själv är Guds tempel och Gud bor inom dig.
Dessa utföranden skall inte förstås som ”lektioner”. Vad jag vill är att plädera för Gud, inte för mig, inte för en traditionell gemenskap utan endast för Gud. Honom vill jag att mina medmänniskor lär känna. Jag har funnit Gud, livet, djupt i min själ och jag vet att Han älskar oss alla eftersom Han har skådat och skapat oss i hjärtat som vår evige Fader.
Jag kan tala om det – men jag kan inte bevisa det för någon. Du, vi alla lever evigt, eftersom Gud är evighet. Han, Gud, vår himmelske Fader, har skapat oss som rena finstoffliga väsen.
Åter kommer jag tillbaka till den tysta kammaren. Om du inrättar en sådan tyst nisch, en sådan tyst hörna för bön, eventuellt stämmer in dig med harmonisk musik, tänder ett ljus och ber, för att finna till dig själv, då kommer du mycket snart att märka att du inte är ensam. Det är något inom dig som tilltalar dig, som ger dig mod och som vill föra och leda dig.
Någon gång dyker frågan upp inom dig och hos oss alla: Vad kan jag, vad kan vi göra mer för att komma Gud närmare, för att förändra hela vårt tankesätt, hela vårt liv till det positiva? När denna önskan från hjärtat kommer upp, kommer vi att påminna oss om de gudomliga gåvorna, som vi redan fått som vägledning: Vi människor har mottagit de tio budorden från Gud, vår Fader, genom Moses och bergspredikan från Jesus, Kristus.
En god analytiker uppfattar andemeningen i Guds budord och Jesu bergspredikan och vet att den nya tiden är tillkännagiven. Den kommer! En och annan har en önskan om att bli en ny människa, en människa i frihet, en människa i Guds Ande, en människa som skattar naturen, som älskar den och med Guds kraft möter sin nästa fredligt. Det är människorna i den nya tiden, den kommande generationen.
Vill du vara med? Du behöver inga yttre ledare – du har den inre ledaren, Guds Kristus, inom dig. Han finns inom var och en av oss.
Prova att finna till dig själv för att komma det sanna livet närmare. Ingen får tvinga dig till andliga handlingar. I sanningens Ande, i Gud, är du, vi alla fria människor.
En bekännelse ska dock avläggas och det vill jag göra nu:
Jag älskar Gud, vår himmelske Fader, för att jag fick lov att erfara att Han älskar dig, oss alla. Vi människor behöver inga kyrkliga konfessioner, inga kyrkliga traditioner. Vi behöver inga präster, inga förmedlare. Vi har något inom oss, nämligen en skatt, en otroligt värdefull skatt.
Vi har uppmanats av Jesus Kristus att gräva upp denna skatt inom oss, för Jesus lärde oss: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet.” Och Han uppfordrade oss: ”Följ Mig.”
Jag har satt mig för att närma mig den inre skatten och talar inte utifrån teorin. Jag talar av egen erfarenhet och jag vet att du, vi alla, kan gräva upp denna skatt.
Jag gläder mig, om du börjar vända dig till denna enastående skatt.
Jag gläder mig, om du i medvetenheten om Guds närvaro finner den inre friden.
Jag gläder mig, om du märker att du inte är ensam, att det finns något inom dig som pockar, andas och strömmar – det är Anden, det är sanningen, det är livet inom dig, inom oss alla.
Jag önskar dig den tysta och stilla kammaren.
Jag önskar dig goda och innerliga böner.
Jag önskar dig att du växer in i friheten.
Jag önskar dig livet i och med naturen.
Jag önskar dig kommunikation med det innersta i dig, i våra medmänniskor.
I detta medvetande: En hjärtlig hälsning i Gud och Gud med oss!
Gabriele
